Stefan Liv, my childhood hero.

Ur allt ont kommer något gott. Men jag kan inte, hur mycket jag än försöker, förstå vad fanken som ska vara det goda i det fruktansvärt sorgliga och hemska som hänt. All kärlek jag ser när jag ser den här bilden, så mycket lycka. Så mycket av det som bara är borta, livet är så läskigt oförutsägbart, här bara negativt. Jag blir så jävla berörd, och jag kände inte ens Stefan. Eller jo, kanske gjorde jag det på mitt egna lilla vis, när jag var liten.
Jag kan inte alls mycket om hockey, fram tills i somras trodde jag att både Fifa och NHL var hockey. Men nu när jag funnit kärleken i en hockeyhunk, så vet jag som tur är sanningen.. :)
Men när jag var liten så var HV71 mitt favoritlag, noll koll på hockey som jag hade, men endast för att Stefan Liv var så himla vacker att se på, vilken jäkla söt kille. Han var min favorit och det innebar mååånga sparade bilder på honom på skrivbordet. Så nog har jag ett förflutet med honom. Men jag har aldrig träffat människan och jag kan bara tänka mig men knappt förstå en halv bråkdel av hur saknad han kommer bli, av alla fans, men framför allt hela hans familj och alla nära. Jag börjar gråta när jag tänker på hans söner, dom kommer få lov att leva vidare utan honom. Och hans fru, hon kommer få lov att leva vidare utan honom. Alltid i hjärtat, men livet som dom känt till det har förändrats på några sekunder. Alla mina tankar går till dom, goodvibes är påväg och det enda positiva, som kanske är just det goda som ska komma ur det onda, är att nu kan det BARA bli bättre.
<3