Ur en av mina favoritfilmer, "Ps. I love you", kommer mitt favoritcitat "Look for that sign, when life as you know it ends." Det har varit med många gånger, ur både positiva och negativa perspektiv.
Nu har jag tagit studenten, dagen jag sett fram emot ända sedan högstadiet. När jag slutade nian så skulle jag nog kunna dra ett "When life as you know it ends" ur det positivaste perspektivet som möjligtvis funnits, om dagen då jag äntligen skulle slippa skolan helt och hållet, och få ta studenten.
Men ack så min syn på livet, på studenten, på mig själv och allt som finns omkring mig, ändrades på de fyra åren det skulle dröja tills jag skulle ta den där efterlängtade studenten. Mitt liv, mitt underbara liv som jag älskar högre än så mycket, fick mig att de senaste fyra åren frukta och sticka under stolen med den här förbannade studenten.
När jag stod där med plakat, rosor och diverse gosedjur, skumpaflaskor, visselpipor och kort runt halsen, så fanns det tusan inga ord för hur ledsen jag var att jag stod där, samtidigt som jag nog var den lyckligaste tjejen jag känner, för att jag har fått uppleva 4 av livets föralltid bästa år tillsammans med grabbarna som fått mig att skratta mig genom gymnasiet.
Den här Felix, som ena stunden fått en att skratta hysterisk av glädje, för att i den andra springa en på nerverna med hans fantastisk energiska personlighet.. Men som jag aldrig hade velat varit utan för nåt i världen. Det är få som kan få mig att för jämnan känna mig som mitt allra mesta JAG som jag bara kan vara, och trivas med det, men han är en av dom.
Och så Niklas, som nog är den roligaste människan jag känner. Jag vet inte hur många gånger jag obemärkt kissat på mig när jag skrattat med honom, eller framförallt åt. Och den ödmjukhet och personlighet han sitter på är inget som växer på träd, så jag är tacksam. Och förresten, tack för alla gånger du skjutit fotbollar i ansiktet på mig, dom har värmt, bokstavligt talat.. Hahaha.
Och Johannes, som växt i mina ögon för var dag som gått. Från den tysta, blyga limpojken, till en riktig limkarl. Alla gånger han hoppat in i minibussen under åren, vänt sig om och sagt hej med världens största leende, det är så jag nog alltid kommer minnas honom.
Johan, han som från början verkade vara så tuff, men som är en sån fruktansvärt fin människa, när man kommit inpå.
Och sist men inte minst Philip, den lille busungen.. Så många gånger jag gett med mig bara för att han sett på mig med sina hundögon, haha! Han är som den lillebror jag aldrig fick, men som jag nu har.
Alla resor, all tid vi spenderat ihop i minibussar, flygplan, tåg, liftar, på läger, på tävlingar, påväg till skolan, i skolan, på svettiga träningar, på resturanger, på dansgolv, i någons soffa.. Alla sommarlov jag inte kunde brytt mig mindre om att få, för då skulle man behöva sakna er, men när skolan började igen kändes det som det inte ens varit sommarlov.
Vardagstryggheten, att bara hänga och skratta, hitta på tok, vara irriterade på varandra och ibland inte göra någonting alls, men vad jag trivts hela tiden. Gud, jag skulle kunna skriva en novell om var och en av er, om var och varannan dag vi haft ihop, som gjort mig så löjligt lycklig och till stor del resulterat i att ni har fått stått ut med mitt fnissande och skrattande i 4 år nu, för lycka ska inte hållas inne!
Nu när livet, som jag känt till det, har förändrats, inte slutat, bara bytt bana där vi inte kommer ses som vi gjort så.. All min kärlek åt er, och åt oss, som tagit den där förbannade studenten nu, har tusen och tusentals stunder och minnen bakom oss, hela livet framför oss och vad vi än vill göra, så kommer vi lyckas. För vi är bäst. Love you guys!
FÖR EN DAG VI HADE, FÖR BRA!
Inlägget nedanför bjuder på några gamla godingar från åren.. hahaha, har så mycket mer roligt!
Inlägget nedanför bjuder på några gamla godingar från åren.. hahaha, har så mycket mer roligt!
