Idag är det ett år sedan jag fattade det nog mest betydelsefulla beslutet i mitt liv so far.
Förutom att tacka ja till platsen som erbjöds uppe i Malung, som gav mig fyra obeskrivliga år, minnen så det svämmar över, och vänner för livet. Men det beslutet var endast positivt.
Det här var ett av dom värsta jag gjort.
Jag sa nej åt någons lycka, som jag älskat utifrån och in och ut igen, för att slippa en ångest och oro i kroppen varenda dag, som förändrade mig till nåt jag inte alls tyckte om, för att ge mig själv den lycka jag visste att jag egentligen förtjänade, hur kär jag än var.
Kärlek är verkligen det finaste som finns här i världen. Men utan tillit kan den bli helt förskräcklig, den kan bryta ner, vrida och vända sig inuti en. Och efteråt kan den göra en till den klokaste person man känner.
Den blev jag.
Dom 365 dagarna som gått sen den där dagen har varit tuffa. Man har kämpat och kämpat,
mot känslor och mot tankar, mot personen man en gång älskade högre än så mycket.
En jävla battle jag många gånger trodde skulle gå åt skogen.
Men jag vann. Jag vann min egen lycka, min frihet, mig själv, tillbaks. Jag vann tusen och tusentals erfarenheter och kunskaper om mig själv, om kärlek, andra människor, livet. Om världen.
Hur den går vidare, jämt och ständigt. Trots att man själv inte rör sig.
Men världen tog mig med storm. Den tog mig på mitt livs äventyr till Thailand,
och ännu ett helt magiskt till USA, till Californiens stränder och Colorados bergskedjor.
Den tog all lycka jag förtjänade och kastade den rakt i ansiktet på mig.
Sedan dess har jag smilat konstant. Inte en tår har fällts över det där beslutet förra sommarn.
Man kan undra hur och om, hundra gånger, men i hjärtat är man säker.
Aldrig. Aldrig må sådär igen. Aldrig tillåta någon annan att ta min lycka i deras händer och låta dom behandla den som att dom inte vet vad i hela helvete dom håller i sin hand.
Jag vet mitt eget värde bättre än någonsin. Och dom som inte förstår det, har ingenting i mitt liv att göra.
Du sa alltid att jag inte skulle ge kärlek till alla, vara glad och snäll mot alla, trots att det är en sån människa jag är, och jag kommer ihåg hur förbannad jag blev, att du aldrig förstod.
Men nu förstår jag. Dom som inte förtjänar den, som inte vet vad dom har att vårda,
är inte värd all den uppmärksamhet och kärlek jag har att ge.
Istället lägger jag den kärleken på dom som jag älskar och inte vill vara utan.
Dom som gjort sig förtjänta av den.
Så nog kom det något gott ur allt ont jag tvingades gå igenom.
All styrka och medvetenhet jag har nu, som gör att jag vet att jag aldrig kommer gå i samma
onda fotspår igen, som gör att jag numera sätter för högt värde på min egen lycka, för att någon kommer lyckas dra ner mig i nåt träsk igen. Hur vackra ögon han än må ha.
Whatever you are, be a good one.
Och behandla er själva med respekt och kärlek. Ni har bara en av er, och ni ska hålla i minst
100 år till, må bra, skratta och vara mån om dom ni älskar.
Säg till er själva hur vackra ni är.
För alla är vackra. En på det ena och den andra på ett annat sätt.
Just love, no lies.
