LIVET, som jag älskar så högt!

Livet är som en enda lång snowpark. Man shreddar med sina vänner och möter nya inspirerande människor efter vägen. Vissa viker av på lunch, och antingen kommer dom tillbaks och fortsätter shredda och förgylla ens dagar, eller så är det bara inte ödet att dom ska följa en längre. Vissa lämnar djupa avtryck för att sedan åka vidare och bli ihågkomna hela vägen ner. Och så finns det dom som shreddar vid ens sida i -30, blå is och flatljus, liksom i +15 och solsken medans slasket stänker härligt runt oss. Och i alla väder däremellan.

Genom snowparken stöter vi på olika hinder som vi vill komma över. En del lätta och en del svårare partier. Ibland kan det vara en transportsträcka som är svår att ta sig förbi. Men rätt som det är kommer en speciell själ med en hjälpande hand, och det svåra blir genast båda lättare och roligare, med denna vid ens sida.
Vissa rails och hopp är vi för rädda för att våga utforska, och det är lätt att fastna i snowparken ett tag. Men när tiden är rätt och man tror tillräckligt mycket på sig själv, så är ingenting omöjligt. Vi utvecklas i vår egen takt och skaffar mer självkänsla och erfarenheter som förenklar för nästa hinder som dyker upp.
Vissa har en lite för stort tävlingshuvud för sitt eget bästa och skyndar sig genom snowparken, utan att sätta sig ner och grilla korv och dricka varm choklad ibland. Dom missar njutningen och i slutändan förlorar dom på det. För det är inte målet som är det viktiga, utan äventyret att ta sig dit. Och det handlar inte om att addera dagar till livet, utan liv till dagarna, och ha så roligt man kan varenda brädmeter man shreddar.
På afterskiterasserna blir vi fyllda med magin som finns i musiken och beatet sätter hela kroppen i ett lyckorus som får oss att släppa loss och skratta oss genom natten tills benen värker och kinderna ömmar av alla leenden. Och ändå längtar vi med hela hjärtat tills nästa afterski!

Ju närmre liften vi kommer, desto långsammare går det, för att vi ska ha tid att tänka igenom allt vi har varit med om längs vägen ner genom snowparken. Vi kanske kommer på att det är något mer trick vi vill prova på, något vi länge inte vågat prova, för att vi så nöjda som möjligt ska kunna ställa oss i liftkön och hoppa på liften. Längs vägen upp kommer allt vi upplevt på vägen ner genom snowparken att passera på insidan av ögonlocken, så vi får se till att göra det bästa av de situationerna vi hamnar i. Vare sig det är att någon vi älskar att åka med försvinner, eller beslutsångesten mellan hopp - och raillinen. Vi får se till att filmen som spelas upp blir en hej-dundrans kärlekskomedi som kan avnjuras med den största glädjen vi någonsin känt.