.. somethings gotta change

I love good news:) fortsätter hålla tummarna så hårt så hårt.


Men det är just vid sådana här händelser jag får en inblick hur skört livet är. Det vi gör, det vi älskar att göra, en av de saker som betyder allra mest för mig, som gör mitt liv till det härliga liv det är, är också det som kan förstöra mig. Medan jag har som allra roligast, när jag får åka snowboard med mina vänner, kan jag mista så mycket. Jag kan mista mig själv. Jag kan mista en vän. Någon som ger glädje, precis som snowboardåkningen. Och tillsammans ger dom mig dubbel glädje. Lyckorus som skulle sträcka sig flera varv runt jorden om man drog ut det.

Som Ronnie sa på tävlingen, vi är medvetna om riskerna. Vi vet att vi när som helst kan skada oss, lite eller mycket. En stukning eller ett fall som förändrar livet för oss. Som det tyvärr gjort för en del åkare. Men många kämpar emot det med en vilja starkare än alla andra har, för att komma tillbaks. För att få shredda med sina vänner igen. Vi vet att riskerna är stora, det krävs inte mycket för att det ska gå åt skogen. Speciellt under tillställningar som Frontline Railjam, där det körs på rails nerför en trappa. Det är lite som en repbro. För att ta sig över den(ner för trappan) måste man hålla sig på bron(på railet). Ramlar man av bron, faller man hårt. Men inte lika hårt som på en stentrappa. Vi är sköra. Vi kan känna oss som supermen and superwomen from time to time, odödliga. Men det är vi inte. Och jag hatar att behöva inse det.

Men att göra risken större genom att inte använda hjälm, gör mig arg på riktigt. Det är idiotiskt, dumt, korkat och bara så fel. När man ligger där med hjärnskakning, eller något ännu värre, är det nog inte så tufft med en mössa längre. Hjälmen är huvudsaken. Använder du inte den, har du antagligen inget att skydda. Inget som är viktigt i ditt liv, inget du bryr dig om. Du är bara egoistisk, och dum mot dig själv. Det låter jävligt hårt, men det är sant. Det är truth of the day. Of every day. Du utsätter dig själv hela tiden, för du vet aldrig när olyckan är framme. Och alla de människor som älskar dig och bryr sig om dig, som inte kan leva utan dig i sitt liv, är som sågspån för dig. Idiotiskt. Sätt på dig hjälmen, minska risken, och visa att du bryr dig om dina nära och kära, att du inte vill såra dom eller orsaka dom smärta genom att dom ska behöva se dig lida, och lida själva, när du har gjort dig illa. Eller mista dig helt. Olyckor sker i tid och otid, men bär du skydd jämt kan du minska hur allvarligt olyckan ska ta på dig. Det kan räcka med ett felskär på en transportsträcka.

Du kan drunkna i en vattenpöl, du kan bryta handlederna när du skalar potatis. Vissa saker är svåra att skydda sig mot, för man måste också leva. Våga ta risker, chanser. Våga känna på livet och leva det, inte bara se det swischa förbi i minuter. Njuta av varje sekund, leva som om varje dag vore den sista, lära sig saker som om man skulle vara forever young, aldrig ta någon för givet, skratta tills man kissar ner sig, gråta när det behövs, älska och ta vara på sina nära och kära och dom man mår bra av, göra sånt som du själv värdesätter, inte efter vad andra tycker. Upptäcka världen och andra människor, skapa minnen att le åt på ålderns höst. För det är dom som kommer spela roll. Inte det där betyget i Historia B. Ångra bara de chanser du fick men aldrig gjorde något av. Och i mitt fall, shredda så mycket jag kan, så länge jag kan, med så härligt sällskap jag kan hitta. Med hjälmen på. För på så sätt kan det med stor sannolikhet hända att jag får njuta av livet lite längre (än hönshjärnorna som åker utan hjälm för att det är coolt eller obekvämt. men sanna mina ord, att få shredda runt å ha roligt lite töntigare till utseendet byter jag inte ut mot nåt i världen!)

Life is what you make it. And you only live once. I love my life.