Hemma bra, äventyr bäst!

2,5 månad senare..

Påväg hem. Påväg bort ifrån allt det magiska i Breck.
Människorna.
Jag tror aldrig att jag förut träffat så många öppna, goa, roliga och unika människor, som jag gjort här. En del får en verkligen att dö av skratt, och så fort dom är omkring en så ler och fnissar man konstant. Dom är sådana glädjespridare, och alla delar vi den där kärleken för att bara shredda runt och må bra, veta att man gör det man älskar.
Och lokalborna i Breck är så öppna och har sån välvilja, hejar glatt och pratar på fastän man aldrig träffats förr.
Busschauförrerna är härligast. I 2 månader har man hejat godmorgon, goddag å godkväll på varandra, och klämtjeckheten och leendena verkar aldrig saknas. Jämför det med busschaufförerna hemma och du får skillnaden på himmel och helvete. Där Breck såklart är rena himlen.
Det är så slående vackert här. Vart man är kollar så reser sig höga, mäktiga bergstoppar omkring byn.
Här har jag fått åkt så mycket snowboard, i den bästa parken. Ever. Man är bara så glad och sprallig när man droppar in i hoppen. Man dansar med händerna, eller hela kroppen, i inrunnet. Här är man inte rädd. It's pure happiness. Det är såhär snowboard ska vara. Laps efter laps!
Jag har fått dansat i timmar, härjat, druckit drinkar, kramats, pussats, varit lycklig nätterna igenom.
Vardagen har verkligen varit fantastisk. Shred, härligt häng, dans eller bara myskvällar. Repeat, dag efter dag.

Nu när jag är påväg bort ifrån mitt nya favoritställe på jorden, så kan jag nog varken vara lyckligare eller ledsnare. Jag kommer sakna människorna som verkligen blivit vänner för livet. Dom man redan tycker så fruktansvärt mycket om och man bara vill stoppa ihop i ett hus så man alltid får ha dom nära.
Jag älskar Dalarna av hela mitt hjärta, men tanken på Sverige får mig att vilja gömma mig här på planet tills det vänder tillbaks ut i världen igen.
För mig så är ett liv i Sverige inte ett liv. Alla är vi olika, men jag skulle bli galen. Jag behöver en annan miljö, nåt som inspirerar mig. Jag älskar mellanmjölk(det första jag köpte här på Arlanda när jag landade), men det inspirerar mig inte att leva sådär mellan och lagomt. Inte sticka ut, inte kunna leva ut, även om jag inte kunde bry mig mindre om ifall någon anser si och så om en. Jag behöver en öppnare sorts människor. Inte dom som tror att man ska råna dom eller att man är efterbliven för att man hejar glatt på dom även om man inte känner dom, utan bara för att man vet hur glad man själv blir av en främlings hej.
Lite mer spread the love i vardagen, liksom.

Men nu är jag påväg hem, hem till tråkiga, trötta Sverige. Dock kommer det bli det bästa på länge, för äntligen, efter 2,5 månad, ska jag få umgås med mina färgklickar i livet igen, dom där som är dom enda som får mig att vilja komma hem, som gör mig hel och lycklig, som jag önskar hade fått upplevt det här äventyret med mig och sett allt det fantastiska jag har fått sett.

Vi ses om några månader Breck, du har mitt hjärta tills dess. Love you, tack för bästa tiden och bästa minnena!